Frank Furedi

Sociologist, commentator and author of Culture of Fear, Where Have All The Intellectuals Gone?, Paranoid Parenting, Therapy Culture, and On Tolerance: In Defence of Moral Independence.
 
       
 

100% säkert att de inte företräder 99%
Nittionio procent är en enastående hög andel av befolkningen. När medlemmar av den globala ockupationsrörelsen hävdar att de är ”de 99 procenten” påstår de sig tala för så gott som alla människor.

Man kan inte komma mycket närmare fullständig enhällighet. I en värld där samhällen ofta är delade vad gäller livsstilar eller längs kulturella, etniska och klassmässiga skiljelinjer är det sällsynt att uppleva den sorts solidaritet som kan ena 99 procent av alla människor. Stämmer då påståendet att ”vi är de 99 procenten!” eller är det en ren fantasi?

Genom historien har det normalt sett bara varit karismatiska religiösa ledare, politiska charlataner eller populistiska diktatorer som påstått sig tala å allas vägnar. Ibland var det inte bara ett retoriskt grepp; snarare talade somliga av dem till en begriplig mänsklig strävan efter gemenskap. Men problemet med den sortens pseudo-majoritetsinriktning är att den i själva verket bara kan uttryckas genom kvasireligiösa, schablonartade utsagor som inte berör samhällets faktiska problem.

Det är av det skälet det inte är någon slump att demonstranterna utanför St. Paulskatedralen i London eller i New Yorks finansdistrikt ogärna vill formulera några konkreta målsättningar. Deras gensvar på en värld av konkurrerande politiska intressen består av att undvika att göra några uttalanden som skulle blotta bristen på substans bakom taken på att ”vi är de 99 procenten”.

Den amerikanske politiske konsulten George Lakoff har nyligen i ett uttalande förklarat varför ockupationsrörelsens metaforiska 99 procent tjänar ett betydelsefullt PR-syfte. Lakoff, som blivit ryktbar för sina råd om hur politisk retorik bör framföras, säger att påståendet att tala för 99 procent av alla människor är mäktigt. ”Jag tror att det är bra att ockupationsrörelsen inte ställer några konkreta politiska krav”, säger han. Varför? Därför att ”om den gjorde det, skulle rörelsen komma att handla om just de kraven”, och om ”kraven inte blev uppfyllda skulle det uppfattas som att rörelsen misslyckats”, konstaterade Lakoff.

I princip är följaktligen Lakoffs målsättning att hindra ockupationsrörelsen från att utsättas för prövning av den allmänna opinionen. Hans primära syfte är att hindra rörelsen från att framstå som misslyckad. Det innebär med andra ord att det väsentliga är rörelsen själv, inte dess syften. Men när en rörelse uppfattas som i sig viktigare än det som ligger utanför rörelsen, kan sekteristiska synsätt börja gro. Det är av det skälet bara en tidsfråga innan splittring och inre motsättningar kommer att demonstrera ihåligheten i ockupationsrörelsens påstående att företräda ”de 99 procenten”.

Erfarenheten visar att när rörelsen betyder allt, blir dess syften och målsättningar förhandlingsbara – otaliga idéer och synsätt kan omfattas och senare förkastas. Under sådana omständigheter blir moraliserande och skuldbeläggning de primära sätten för ockupationsrörelsen att uttrycka sina protester. Lakoff hävdar att ”Ockupera Wall Street-rörelsen är till sin natur moralisk … ockupanterna vill att landet ska byta moraliskt fokus”. Helt uppenbart beskriver han med de orden ett moraliserande korståg vars primära syfte är att erövra moralisk auktoritet.

Moraliska korståg lägger sig ofrånkomligen till med att tala i termer av gott och ont, rätt och fel, svart och vitt. Det är av det skälet som ockupanterna oberoende av sin goda vilja i själva verket frammanar ett klimat av moralisk analfabetism, där schabloner och banaliteter i ökande utsträckning börjar dominera den offentliga och politiska debatten.

En av de svåra utmaningar vi i dag står inför är hur vi ska komma till rätta med de motstridiga krav som ställs av olika samhällssegment som drabbats på olika sätt av den ekonomiska krisen. Vi är tvungna att välja färdväg för den framtida samhällsinriktningen, och för att det ska bli möjligt måste skilda uppfattningar om den bästa vägen framåt debatteras konkret och öppet. Att konkurrerande intressen klargörs är förutsättningen för varje seriös politisk debatt. En sådan debatt skulle visa att samhället är delat och att det som gynnar vissa ofta strider mot andras intressen. Samtidigt är ärlighet vad beträffar alternativa valmöjligheter en förutsättning för att vi ska kunna inse vad som kan förena oss. Såvida vi inte ställs inför en hord invasionsarméer kommer vi aldrig att uppleva någon situation där 99 procent av befolkningen håller samman.

Påståendet ”vi är de 99 procenten” representerar i verkligheten att man förkastar all politik och i stället omfamnar ett lättköpt moraliserande. Och vad som är ännu mer oroväckande än demonstranternas påstående att representera 99 procent av folket är medias synbara beredvillighet att betrakta det som trovärdigt. Omslaget på nyhetsmagasinet Time (24 oktober 2011) med rubriken ”Den tysta majoritetens återkomst” är ett eko av ockupanternas fantasivärld. Också andra framställer demonstranterna som om de vore 2000-talets motsvarighet till forna tiders opartiska tiggarordnar. Att så många i andra fall förnuftiga kommentatorer är beredda att göra eftergifter för ”idealismen” hos dessa moraliserande korsfarare antyder att ockupanterna själva inte är de enda som är ovilliga att se de svåra politiska frågorna i ögonen.

Frank Furedis senaste bok On Tolerance: A Defence of Moral Independence är utgiven av Continuum i Storbritannien.

First published by Voltaire, 7 November 2011